Nästan alla organismer kräver syre för att kunna leva. I vatten kan syre antingen produceras av växter eller alger som lever i vattnet eller tas upp från luften.
Utsläpp av organiskt material som förbrukar syre när det bryts ned kan leda till minskade syrekoncentrationer i vatten vilket kan vara negativt för många arter. Utsläpp av övergödande näringsämnen leder till ökad primärproduktion. När den ökade mängden växtplankton dör, sjunker de till botten och bryts ned, Nedbrytningen förbrukar syre vilket, särskilt under perioder med sämre cirkulation, kan leda till syrebrist.
Syrehalten mäts antingen med kemisk analys av vattenprov på laboratorium eller med en syresensor direkt i vattnet.
Parametrar för klassificering
- I sjöar och vattendrag bedöms kvalitetsfaktorn syrgas.
- I kustvatten bedöms kvalitetsfaktorn syrebalans.
Båda kvalitetsfaktorer används för att bedöma påverkan från näringsbelastning och tillförsel av organiskt material. Båda kvalitetsfaktorer bygger på mätningar av syrgashalt i vattnet men metoderna för mätning så väl som referensvärden och klassificering skiljer sig åt.
Parameterbeskrivning
Syrgas
För klassificering används uppmätta halter av löst syrgas. Klassificeringen grundar sig på avvikelser från normal syrgashalt. Klassgränserna beror på om på om fisksamhället domineras av ”vanliga” varmvattensarter eller mer syrgaskrävande laxfiskar som till exempel lax, öring, röding eller harr.
Syrebalans
För klassificering används uppmätta halter av löst syrgas. Klassificeringen görs i flera steg. Först avgörs syrehalten understiger referensvärdet. Om så är fallet avgörs om syrgasbristen är säsongsmässig, flerårig eller ständigt förekommande. Om syrgasbristen är säsongsmässig klassificeras syrgashalterna mot referensvärden. Om syrgasbristen är flerårig eller ständigt förekommande klassificeras status utifrån hur andel av den totala bottenytan som är utsatt för syrgasbrist.