Näringspåverkan

Näringshalten varierar naturligt från vatten till vatten, bland annat beroende på vilken berggrund och jordmån som dominerar i avrinningsområdet. Näringspåverkan från människans aktiviteter kan leda till övergödning med oönskade konsekvenser som algblomningar och förändringar i ekosystemets funktion. Näringshalten bestäms från vattenprover och bedömningsgrunden används för att bedöma om näringshalten i ett vatten är naturlig eller förhöjd av mänsklig påverkan. Detta görs genom att jämföra med ett referensvärde som beräknas på olika sätt beroende på om det är sjöar, vattendrag eller kustvatten som bedöms.

Parametrar som används för klassificering

Fosfor och kväve är de näringsämnen som oftast begränsar tillväxten av växtplankton och kan leda till övergödning. I sötvatten är oftast fosfor det begränsande ämnet medan kväve oftast är viktigast i havet. I Östersjön som är ett mellanting mellan söt- och havsvatten varierar det vilket av ämnena som begränsar tillväxten. I tabellen framgår vilka parametrar som undersöks och bedöms i respektive vattenkategori.

Parametrar Sjöar Vattendrag Kustvatten
Totalkväve(x) (x)x
Totalfosfor x  x 
Löst oorganiskt kväve   x 
Löst oorganiskt fosfor   x 

Parameterbeskrivning

Den lösta oorganiska andelen fosfor eller kväve är den form av näringsämnet som är direkt tillgänglig för alger och andra växters tillväxt. Halterna av löst oorganisk fosfor och kväve kan dock variera kraftigt över tid och är stundtals så låga att de är svåra att mäta. Under växtperioden sjunker halterna snabbt, till följd av att näringen tas upp av växtplankton. Under vinterperioden däremot, ökar halterna eftersom produktionen är låg och näringsämnen tillförs från land, via mineralisering, deponering från luft samt uppblandningav näringsrikt djupvatten.

Den totala mängden fosfor eller kväve kan därför vara lättare att mäta och har ofta ett säkrare samband med mängden växtplankton i vattnet. Den totala mängden omfattar både organiska och oorganiska former samt såväl näringsämnen bundna till partiklar som näringsämnen lösta i vattnet.

Bedömningar i sjöar och vattendrag

Normalfallet är att totalfosfor används för att bedöma näringspåverkan. För vattendrag med mindre än tio procent jordbruksmark i avrinningsområdet och för samtliga sjöar används ett referensvärde baserat på referensvatten i skogslandskapet. För vattendrag med mer än tio procent jordbruksmark används även ett referensvärde baserat på rotzonsläckage från ogödslad vall enligt samma modellberäkningar som används i PLC-arbetet (Pollution Load Compilation) som utförs av SMED (Svenska miljöemissionsdata). För sjöar ska bedömningen ska göras på ytvattenprover motsvarande antingen höstcirkulation, helårsmedelvärde (minst fyra prover, minst ett från varje årstid) eller augustiprov. 

Bedömningar i kustvatten

I kustvatten klassificeras vintervärden för löst oorganisk fosfor, löst oorganiskt kväve, totalfosfor och totalkväve samt  sommarhalter av totalfosfor och totalkväve. Minst tre års värden ska ingå för var och en av parametrarna som sedan sammanvägs till en bedömning av näringspåverkan. Modellerade referensvärden för tillrinnande sötvatten och referensvärden för utsjön, som tagits fram från historiska data och modellering, sammanvägs utefter salthalt.