Inom vattenförvaltningen används miljökvalitetsnormer för att ange kvalitetskrav som vattnet ska uppnå vid en viss tidpunkt.
Huvudregeln är att alla vattenförekomster ska uppnå normen god status eller god potential och att status inte får försämras. Om status är sämre än god vid den bestämda tidpunkten, kan årtalet för när normen ska uppnås flyttas fram med en tidsfrist eller få ett mindre strängt krav än god status, två så kallade undantag. Därutöver kan det förekomma särskilda krav i vissa typer av skyddade områden.
Fastställande av miljökvalitetsnormer
Statusklassningen och hur miljökvalitetsnormer ska fastställas regleras i 3 och 4 kapitlet i förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön samt i Sveriges geologiska undersöknings föreskrift SGU-FS 2013:2 om miljökvalitetsnormer och statusklassning för grundvatten och Havs och Vattenmyndighetens HVMFS 2019:25 föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten.
Undantag
Under vissa förutsättningar finns det utrymme för undantag från de grundläggande kraven att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå god status till en viss tidpunkt. Vattenmyndigheten har beslutat om sådana undantag i stor utsträckning, framför allt i form av tidsfrister för att uppnå god status eller god potential.
Miljökvalitetsnormer och skyddade områden enligt annan EU-lagstiftning
För skyddade områden som utpekats enligt andra EU-direktiv finns särskilda krav som påverkar hur miljökvalitetsnormerna kan sättas för vattenförekomster som omfattas av dessa direktiv.
Tillfredsställande badvattenkvalitet
EU:s badvattendirektiv har genomförts i Sverige främst genom bestämmelser i badvattenförordningen SFS 2008:218 och Havs och vattenmyndighetens HVMFS 2012:14 föreskrifter och allmänna råd om badvatten. Enligt direktivet ska badvatten i medlemsstaterna uppnå åtminstone tillfredsställande badvattenkvalitet senast vid slutet av 2015 års badsäsong. Vattenmyndigheterna ska fastställa krav som innebär att detta följs, utifrån de kriterier som finns i badvattenförordningen och Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter.
Gynnsam bevarandestatus för arter och livsmiljöer
Arter och livsmiljöer inom områden som ingår i Natura 2000-nätverket ska ha ett särskilt skydd. I sådana områden är målet att säkerställa att en gynnsam bevarandestatus uppnås för de arter eller livsmiljöer som omfattas av skyddet. Detta regleras av art- och habitatdirektivet (92/43/EG) och fågeldirektivet (09/147/EG) som i Sverige har genomförts som bestämmelser om områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken.
För vattenförekomster som helt eller delvis ingår i Natura 2000-områden enligt 7 kap. 27 § miljöbalken ska alltså gynnsam bevarandestatus uppnås. I 16 och 17 §§ områdesskyddsförordningen SFS 1998:1252 finns det övergripande beskrivningar av vad kvalitetskravet innebär. De mer specifika kraven för att nå gynnsam bevarandestatus i ett Natura 2000-område framgår av den bevarandeplan och/eller skötselplan som ska upprättas för sådana områden.
I de fall där det finns en konflikt mellan kraven för att uppnå gynnsam bevarandestatus för ett Natura 2000-område och för att uppnå god ekologisk status eller potential i en vattenförekomst, går de krav som gäller för att uppnå gynnsam bevarandestatus före. Dessa krav får generellt sett anses utgöra strängare krav än de allmänna kraven på god status eftersom de tar sikte på de särskilda förhållanden som behöver råda i vattenförekomsten för att nå syftet med skyddet i just det aktuella området.
Förbättrade livsmiljöer för fisk
För områden som berörs av förordningen om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten gäller kraven i denna förordning parallellt med, och i förekommande fall utöver, kraven för kemisk ytvattenstatus. Områden som är fiskvatten är antingen laxfiskvatten eller annat fiskvatten. Laxfiskvatten är fiskvatten där fiskar som lax, öring, sik, siklöja, nors och harr lever eller skulle kunna leva. Annat fiskvatten är områden som hyser eller skulle kunna hysa gädda, abborre, ål och karpfiskar. Fiskvattenområden i Sverige framgår av bilagan till Naturvårdsverkets fiskvattenförteckning i NFS 2002:6.
Krav enligt dricksvattenföreskrifterna
Dricksvattendirektivet omfattar enbart vatten som är avsett för konsumtion. Kraven enligt dricksvattendirektivet har genomförts i Sverige framför allt genom Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrift SLVFS 2001:30. I 7 § i föreskrifterna anges det vilka krav som gäller för dricksvatten efter rening, det vill säga kraven gäller inte råvattenkvaliteten i vattenförekomsten. Kraven kompletterar de övriga kraven på yt- eller grundvattnets kvalitet.